Från Barndom till Vuxenliv

Har du någonsin funderat på varför vissa relationer känns enkla och naturliga medan andra är fyllda med konflikter och känslan av osäkerhet? Mycket av detta kan förklaras genom teorin om anknytningsmönster. Den här teorin, ursprungligen utvecklad av John Bowlby och senare utvidgad av Mary Ainsworth, hjälper oss förstå hur våra tidiga relationer med föräldrar och vårdnadshavare påverkar våra relationer och beteenden som vuxna.

Vad är anknytningsmönster?

Anknytningsmönster är de sätt på vilka vi formar och upprätthåller relationer med andra människor. Dessa mönster grundläggs tidigt i livet, baserat på hur våra föräldrar eller vårdnadshavare interagerar med oss. De fyra huvudsakliga anknytningsmönstren är:

1. Trygg anknytning
2. Undvikande anknytning
3. Ambivalent anknytning
4. Desorganiserad anknytning

Hur formas anknytningsmönster i barndomen?

1. Trygg anknytning: Barn med trygg anknytning har vårdnadshavare som är känsliga, lyhörda och konsekventa. Dessa barn känner sig trygga att utforska världen och vet att de kan återvända till en trygg bas.
   
   Exempel: Lisa är fyra år och leker i parken medan hennes mamma sitter på en bänk i närheten. När Lisa ramlar och slår sig, springer hon genast till sin mamma för tröst. Mamman kramar henne, tröstar henne och uppmuntrar henne att leka igen. Lisa känner sig trygg och älskad, och återvänder till leken med förnyad självsäkerhet.
   
   
2. Undvikande anknytning: Vårdnadshavare till barn med detta mönster är ofta emotionellt otillgängliga eller avvisande. Som resultat tenderar dessa barn att undvika nära kontakt och kan verka självständiga och känslomässigt avstängda.
   
   Exempel: Johan är fem år och försöker visa sin pappa en teckning han har ritat. Pappan, som ofta är upptagen med arbete, ger honom ett kort ”bra jobbat” utan att titta upp. Johan känner sig avvisad och lär sig att det inte är någon idé att söka uppmärksamhet eller tröst från sin pappa. Han börjar istället hålla sina känslor för sig själv.
   
   
3. Ambivalent anknytning: Detta mönster utvecklas när vårdgivare är inkonsekventa i sina responser. Barnet kan bli klängigt och osäkert eftersom de inte vet när eller om deras behov kommer att tillgodoses.
   
   Exempel: Emma är tre år och vill att hennes mamma ska läsa en bok för henne. Ibland läser mamman gärna och med entusiasm, men andra gånger är hon stressad och avvisar Emma. Emma blir klängig och osäker, och oroar sig ständigt för att hennes mamma inte kommer att vara tillgänglig när hon behöver henne.
   
   
4. Desorganiserad anknytning: Detta mönster uppstår ofta i miljöer med trauma eller missbruk, där vårdnadshavare är både en källa till trygghet och rädsla. Barnet upplever en konflikt mellan att söka tröst och undvika fara.
   
   Exempel: Alex är sex år och växer upp i ett hem där hans pappa ofta är våldsam. Ibland är pappan kärleksfull, men han kan snabbt bli hotfull och våldsam. Alex vet aldrig vad han kan förvänta sig och känner sig ofta förvirrad och rädd. Han söker ibland tröst hos sin pappa, men är också rädd för honom.

Anknytningsmönster i vuxen ålder

De anknytningsmönster vi utvecklar som barn påverkar oss genom hela livet. Här är några exempel på hur de kan manifesteras i vuxna relationer:

1. Trygg anknytning: Vuxna med trygg anknytning har lättare att skapa nära, kärleksfulla relationer. De är bekväma med intimitet och är ofta öppna med sina känslor.
   
   Exempel: Sofia har en trygg anknytning och har därför sunda och stabila relationer. Hon kommunicerar öppet med sin partner och känner sig bekväm med att både ge och ta emot kärlek och stöd.
   
   
2. Undvikande anknytning: Dessa vuxna kan ha svårt att komma nära andra och kan verka känslomässigt distanserade. De värderar självständighet och kan undvika att bli för beroende av andra.
   Håller man en distans, minskar risken för att bli övergiven och att förlora sin självständighet.
   
   Att involvera andra i sitt känsloliv känns inte naturligt, i synnerhet inte som man ofta inte ens vet vad man känner. När närheten är för intensiv, kan man stöta bort eller distansera sig. Det är egentligen inte den andre man vill stöta bort, utan det som skapar stress och känslan av att inte vara fri. Fast det är egentligen inte närheten i sig som är problemet, utan det som är förknippat med närhet, krav. Den förlorade självständigheten och friheten.
   
   Den andres känslor och behov kan ta över så man anpassar sig till, för att slippa bli lämnad. Risken finns att förlora sitt oberoende och att bli övergiven. Smärtan i att inte bli förstådd. Det finns alltid en risk att man börjar leverera den närhet som den andre vill ha och anpassar sig tills man får svårt att få luft. Då kan man distansera sig i timmar eller dagar eller stöta bort den andre genom bråk.
   
   Exempel: Erik har svårt att släppa någon riktigt nära. I sina relationer håller han ofta en känslomässig distans och undviker att tala om sina känslor. Han känner sig ofta obekväm med intimitet, speciellt känslomässig intimitet och föredrar att vara självständig. Rädsla för att bli avvisad och lämnad och inte vara värd kärlek.
   
   
3. Ambivalent anknytning: Vuxna med detta mönster kan vara klängiga och osäkra i sina relationer. De kan uppleva stor rädsla för att bli övergiven och kan verka beroende av bekräftelse från sin partner.
   
   Man vill hitta den perfekta relationen där man känner sig levande och sedd. Man vill dit där det känns starkt och letar efter någon att knyta an till. Ofta bjuder den här personen på ett relationsmönster man känner igen. Först en stark känsla av kontakt och oemotståndlig attraktion. Det känns rätt och som om man blir sedd och älskad på djupet. Det här är det man alltid saknat, den själsfrände man letat efter. Äntligen. Så går tiden och närheten förbyts allt mer ett avstånd. Närheten som fanns i början blir med tiden istället till en upplevelse av djup ensamhet.
   
   Det ambivalenta mönstret gör att man går med på det här i hopp om att det ska bli bättre. Man nöjer sig med små, små tecken på närhet och kontakt. Ord som inte följs av handling kan hålla hoppet vid liv. 

   När det tillsist inte går längre, hamnar många ambivalenta i någon slags utmattning. När anknytningsmönstret varit triggat en längre tid, blir nervsystemet så utmattat att man kan bli en stressad, skör, ledsen och vilsen version av sig själv. Det är en svår plats, men ofta behöver man gå ända hit för att hitta motivation att göra en förändring. Kanske behöver man gå hit väldigt många gånger för att skaffa sig en rad erfarenheter av att inte lyckas få den andre att bli den villkorslöst älskande förälder man saknar.

   Exempel: Maria känner sig ofta osäker i sina relationer och är rädd för att bli övergiven. Hon söker ständigt bekräftelse från sin partner och kan bli klängig och krävande när hon inte känner sig tillräckligt uppmärksammad.

Desorganiserad anknytning: Dessa individer kan ha ett kaotiskt förhållningssätt till relationer, där de växlar mellan att söka närhet och att stöta bort andra. En desorganiserad anknytning kan i vuxen ålder leda till både undvikande och avvisande reaktioner och många har svårt att etablera sunda, långvariga relationer med andra. Det kan finnas en omedveten benägenhet att själv anta rollen som förälder eller barn gentemot en partner i en kärleksrelation i vuxen ålder.

Exempel: Jonas, 44, har ett riskbruk av alkohol och hans fru Viveca, 46, har blundat för problemet allt för länge. Viveca växte själv upp med beroendeproblematik i familjen och i relationen med Jonas har hon omedvetet antagit rollen som den tillgivna mor hon själv alltid saknat. Viveca har fastnat i ett medberoende och i tron om att det hon gör är för Jonas bästa har den riktiga problematiken hamnat i skymundan och gradvis trappats upp. 

Exempel: Anders har svårt att hantera sina relationer. Han kan vara intensivt närvarande och söka närhet, men lika snabbt dra sig undan och bli undvikande. Hans beteende är ofta förvirrande för hans partner och beror på hans tidigare traumatiska upplevelser.

Praktiska tips för att hantera anknytningsmönster

• Självmedvetenhet: Förstå ditt eget anknytningsmönster och hur det påverkar dina relationer. Självreflektion och eventuell terapi kan vara till stor hjälp.
• Kommunikation: Öppen och ärlig kommunikation med dina nära och kära kan hjälpa till att bygga och upprätthålla trygga relationer.
• Sök stöd: Professionell hjälp som terapi kan vara avgörande för att bearbeta och förändra otrygga anknytningsmönster.

Avslutning

Att förstå anknytningsmönster kan ge oss värdefulla insikter om våra relationer och hur vi interagerar med världen. Genom att identifiera och arbeta med våra egna mönster kan vi skapa sundare och mer tillfredsställande relationer både nu och i framtiden.